En svensk anmeldelse av boka på siden schacksnack.se

I samband med att Sveriges Schackförbund firade 100-års-jubileum fick Lasse Linusson och Peter Holmgren det hedervärda uppdraget att skriva Schack i Sverige – Sveriges Schackförbund 100 år 1917-2017. Det är en tung tegelsten på nästan 500 sidor indelade i 30 väl genomtänkta kapitelrubriker. Vissa kapitel är självklara som exempelvis – i fallande ordning: ”Sveriges Schackförbund 100 år”, ”Sverigemästerskapet genom tiderna”, ”De tre musketörerna”, ”Sveriges landslag”, ”Allsvenskan – kroppspulsådern”, ”Ulf Andersson”, ”Pia Cramling”, ”Svenskt damschack”, ”Barn och ungdomsschack” och ”Stormästarna”.

Andra kapitel är mindre självklara men desto mer välkomna eftersom det nog inte förväntades av gemene man som ögnade igenom innehållsförteckningen för en snabb överblick. Man kan därvidlag nämna ”Historiska schackspel”, ”Flyktingar och immigranter”, ”Svensk spelöppningsteori”, ”Schackböcker i Sverige”, ”Schackdatorn – en hatkärlek” och ”Schack i skönlitteratur och film”. Det finns alltså ingen rubrik med titeln ”Schack på nätet” men det hade nog ingen väntat sig. Intrycket är alltså att det är mycket mer än en vältäckande bok och spridningen är påfallande. Ingen eller ingenting tycks ha glömts bort, trots att 100 år av svensk schackhistoria har täckts på ca 500 sidor. Detta gör 20 år på 100 sidor och 1 år på fem sidor, ja ni förstår själva. De erfarna skribenterna Lasse Linusson och Peter Holmgren har verkligen lyckats plocka ut väsentligheterna och milstolparna i svenskt schackliv under ledning av Sveriges Schackförbund i 100 år.

Perioden före Sveriges Schackförbunds bildande nämns redan i det allra första stycket: ”Sveriges Schackförbund är kronan på det verk Ludvig Collijn skapade. 1896 valdes han och brodern Gustaf in som medlemmar i Stockholms schacksällskap. De organiserade huvudstadens schackliv under Stockholms schackförbund, de arrangerade internationella turneringar och var delaktiga när det Nordiska schackförbundet bildades. 1917, trots brinnande världskrig, var det dags att sammanföra de svenska distriktsförbunden och klubbarna i en gemensam rikstäckande organisation.”

Man skulle kunna se Linussons och Holmgrens projekt som en produktion av en diger uppslagsbok för att underlätta för den yngre generationen att ta del av vad den äldre generationen glömt bort. Detta innebär att det är en bok för alla; unga som medelålders och gamla. Det bästa sättet att hantera en sådan här bok är förmodligen inte att läsa den från pärm till pärm utan istället att göra lämpliga nedslag utifrån sina egna intressen och referensramar. Vill man fördjupa sig i kapitlet om Ulf Andersson slår man upp sidan 260 och läser de 13 sidorna signerade Peter Holmgren som ägnas just honom. De 13 sidorna har följande informativa underrubriker: ”Schack och ishockey”, ”Klubbmästare 1965”, ”Träffade Ståhlberg”, ”Nordisk juniormästare”, ”Till Landslagsklassen”, ”Sverigemästare, Stark insats i Raach”, ”Internationell mästare 1970”, ”En vanlig grabb”, ”1972 – stormästare!”, ”1975 – Kuba och konstnärslön”, ”Åtta i interzonturneringen”, ”Åter till Arboga”, ”Nya framgångar”, ”Hattrick i Hastings”, ”Delad etta med Karpov”, ”Rankad fyra i världen”, ”Korrespondensschack”, ”50 år”, ”Sagt om Ulf” och ”Skrivet om Ulf”. I samband med dessa texter presenteras en handfull foton av den unge Andersson och några glanspartier som spelades mellan åren 1967 och 1973. Man kan tro när man läser underrubriken ”50 år” att man glömt att Andersson har fyllt 60 år men så är inte fallet vilket understryks av följande rader: ”Nu har Ulf uppnått pensionsåldern och kan blicka tillbaka på en yrkeskarriär som få idrottsmän kan matcha. Officiellt fyra på världsrankingen, trea [efter Karpov och Kasparov] om man räknar flytande ratingtal, ett otal tävlingsframgångar, parat med en rad utnämningar och hedersbetygelser. Vi som fått uppleva denna resa vid ”ringside” skattar oss lyckliga”. Utöver detta kan man I kapitlet ”Tidskrifter” läsa att TFS-redaktören Axel Smiths femtonsidiga ”Grattis Uffe” hör till en av de mer minnesvärda artiklarna.

13 sidor av 496 kan tyckas sparsamt när det gäller Sveriges genom tiderna bäste schackspelare men kapitlet avslutas mycket lämpligt: ”Skrivet om Ulf”: ”Utöver en mängd tidningsartiklar och intervjuer finns ett par böcker utgivna om Ulf Andersson. De djupaste analyserna av Ulfs spelstil återfinns i Grandmaster Chess Strategy av den tyska duon Jürgen Kaufeld/Guido Kern. 1979 gav Lars Grahn/Jostein Westberg ut Stormästare Ståhlberg, Stoltz, Andersson med kortfattade levnadsteckningar och några utvalda partier av Sveriges tre stormästare. Den indiske internationelle mästaren Vaidyanathan Ravikumars Ulf Andersson’s decisive Games innehåller 82 partier från åren 1973 till 1984 varav 32 fullständigt kommenterade.”

Ulf-Andersson-beundrarna lär knappast bli besvikna på Ulf Andersson-kapitlet då man hänvisas till den fördjupningslitteratur som för närvarande finns om den svenska stjärnan. Sedan fortsätter det i samma stil med ”Pia Cramling” signerad Lasse Linusson. Hela boken genomsyras av att huvudskribenterna exakt vet vad de håller på med. Detta avser dels det prioriterade innehållet, dels den trygga professionaliteten med det svenska språket som de båda proffsskribenterna omger sig med.

Det finns fler medarbetare som i mindre skala har bidragit. Om man gör ett nedslag och stannar vid ”Svenskt damschack” kan man läsa att det är författarna Henrik Malm Lindberg, Angelina Fransson, Viktoria Johansson och Ellinor Frisk som bidragit med text och partikommentarer. Det ger en bra dynamik att ett så stort antal skribenter velat medverka i boken och alla med sina personliga infallsvinklar, anekdoter och kommentarer.

De grafiska formgivarna Daniel Bjugård och Frans Carlqvist har gjort ett fantastiskt arbete när det gäller placeringen av texter och bilder på lämpliga ställen för att underlätta läsningen. En och annan hade säkert föredragit lite större text och diagramställningar men då ska man betänka att boken inte bara blivit tyngre utan också dyrare. Proportionaliteten av de många fotografierna känns riktig. Den ledande principen tycks ha varit att de största bilderna ramar in en gigant eller något som förtjänar utnyttjandet av hela ramen, horisontellt och vertikalt. Man lägger märke till det dubbelsidiga fotografiet med Lars-Gunnar Björklund i en intervju med schackgeniet Bobby Fischer efter sin överlägsna seger i Stockholm 1962. Lars OA Hedlunds oförglömliga bild, när Jonas Sandbom har prisutdelning med Schackfyran i ett folkhav av ungdomar, kommer man inte att glömma i första taget när man en gång sett den. Bilden spränger sig så att säga utanför kanterna och allt annat än största möjliga bild hade varit ett kardinalfel.

Schack i Sverige är köp- och läsvärd – inte bara för de otaliga texterna och de välkommenterade partierna – utan också för de genomtänkta bilderna. Man får mycket för pengarna och för lästiden. Det är den mest välfyllda schackbok på svenska som någonsin getts ut. Jerzy Gizyckis tegelsten Stora Schackboken – under medverkan av Gideon Ståhlberg – kan visserligen mäta sig med denna i omfång men inte till sidantal.

Thomas Engqvist